För den som har hjärtat på rätta stället är kungsängsliljan synlig strax före den 14 februari (”Alla Hjärtans Dag”) i krukor i blomsteraffärer. Tyvärr rör det sig om taniga små plantor som har liten likhet med de kraftiga exemplar som kan ses odlade på Arholma.

Kungsängsliljan hör till familjen Liliaceae, liljeväxter. Familjen har fyra släkter i Sverige: klockliljor (Fritillaria), liljor (Lilium), tulpaner (Tulipa) och vårlökar (Gagea). Artnamnet meleagris betyder pärlhönefläckig och syftar på blomman. En annan etymologisk vinkling är av det latinska fritullus (tärningsbägare) och  syftar på blommans form. En tredje tolkning är att namnet anspelar på ett brädspel, då de rutiga kalkbladen liknar rutorna på spelplanen. Ett annat namn på kungsängsliljan är damspel. Själv brukar jag säga att den är schackrutemönstrad. Just mönstringen gör den till en utsökt vårblomma och om man är litet smidig får man ett ännu härligare intryck av kungsängsliljan om man lägger sig ner och tittar in i blomman och ser ljuset strila in genom kalkbladen.

Den vanligaste färgen är karminröd och mera sällan vit eller gulvit. I beskrivningar står att den är cirka 30 cm hög och har enstaka blommor och mera sällan två. Bland mina få liljor är det dock inte ovanligt med fyra karminröda blommor på en stjälk och de brukar dessutom bli kring 50 cm. För mig är det oklart varför de blir så stora och jag tror inte att de är genetiskt manipulerade. De kanske helt enkelt trivs i den kalkhaltiga jordmånen på Arholma.

Som amatör är det svårt att fotografera när blommorna sitter tätt. I mitten till vänster ses en delvis utblommad stängel med tre klockor.

Det verkar vara svårt att få klarhet i hur kungsängsliljan kommit till Sverige, för det är ingen inhemskt växt. Den naturliga hemvisten är fuktängar i Mellaneuropa. Den historia jag tycker bäst om är att Olof Rudbeck den äldre år 1654 skaffade lökar i Holland på en av sina resor. Vid något tillfälle senare togs en del jord bort från Akademiträdgården i Uppsala och stjälptes av vid Kungsängen (söder om Uppsala). Några kungsängsliljelökar har då följt med jordlassen och jordmånen var då uppenbarligen lämplig eftersom liljan etablerade sig där. Här finns Nordens största förekomst av kungsängsliljor.

Den första fynduppgiften från Kungsängen härrör från Linné år 1745. Man kan tycka att det är underligt att en ”importerad” växt blivit landskaps-blomma men den är förtjusande.

Kungsängsliljan blommar en aning senare än vissa tulpaner och 2007 fanns det knoppar på liljorna de första dagarna i maj och efter en månad var de överblommade. Med den milda vinter som varit i år kommer säkert knopparna ett par veckor tidigare.

Överblommade liljor (överst är en utblommad tulpan)

När kungsängsliljan blommat över rätar stjälken upp sig från att ha hängt ner till att stå helt lodrätt. Frökapseln växer till och sväller upp. Festen är inte över utan den fortsätter.

Två månader efter knoppningen, skörden mognar
Nu kan snart fröna skördas och de kommer i mängder och är lätta att få att gro (om man gör på rätt sätt).

Överst en tömd frökapsel och runt om frön
(bild till höger)

Fröna är ungefär 6 x 8 millimeter stora och platta samt ljusbruna till bruna när de är mogna. Kungsängsliljorna är enhjärtbladiga och när fröet gror kommer det bara upp ett strå. Det ser ut som ett grässtrå och är ungefär 8 millimeter brett och 10 centimeter högt det första året. Om liljan klarat vintern blir det två strån året därpå. Likheten med grässtrån gör att det är svårt att odla dem om man är en något sånär aktiv ogräsbekämpare.

Vad är bra med kungsängsliljan förutom skönheten och den graciösa formen? Släktet fritillaria slukas inte av rådjur och inte heller sorkar. Till samma släkte hör kejsarkronan och dess lökar luktar illa och påstås vara ett effektivt medel mot sorkar. Tråkigt nog gillar inte bara vi kungsängsliljan utan också liljebaggarna. De är vackert varmröda och cirka 12 mm långa och äter kalkbladen.

Text och foton, Ulf Blanche, 0709 50 20 88, Indershamn, Arholma

2008-03-08